Så blev det…

‘Upprättelseutredningens utredare föreslår att barnhems- och fosterbarn som utsatts för vanvård ska få en ersättning på 250 000 per person. Det ska ses som en ersättning för samhällets svek och för en bekräftelse för deras lidande.

– Samhället tar på sig ett stort ansvar när man omhändertar ett barn. Det barnet blir skört bara av förändringen i sitt liv. Att ett sådant barn utsätts för vanvård eller övergrepp får naturligtvis inte ske. Ändå vet vi att det har skett, inledde barn- och äldreminister Maria Larsson.

– Vi ser att många barn har farit illa. Därför tillsatte jag den här utredningen. Inte för att man på något sätt kan ersätta en förlorad barndom eller kompensera övergrepp, men för att hitta vägar till en formell upprättelse.

– Det behövdes också bland annat utredas om de bör få ersättning och hur borde det systemet för kompensation utföras.

– Som utredare valde vi Kerstin Wigzell, sa Maria Larsson.

Kerstin Wigzell som nu alltså presenterar utredningen “Barnen som samhället svek – åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården”, pratade om de utsatta barnen:

– Känslan av skam har ersatts av ilska och krav, det tycker jag är fantastiskt.

Sanningssökande och dokumentation är viktigt, sa Wigzell.

– När det gäller utformningen av ursäkt, så vill många av de drabbade ha ett erkännande och en ursäkt från högsta nivå, med regeringen som bjuder in till en ceremoni.

– Man vill inte bli gullad med, man vill ha ett erkännande och en ursäkt av makten. Det har vi tyckt är ett rimligt önskemål.

– När det gäller vad en kommun kan göra, som till exempel Borlänge gjorde, som ni kunde höra i Ekot i morse, så gäller det att varje person kan hitta sitt aktmaterial och få sin historia rekonstruerad. För att förstå vad som hände, och det måste kommunerna hjälpa till med.

– En stor fråga är den ekonomiska ersättningen.

– Vi tycker att de ska ha en ekonomisk ersättning. Detta är en speciell situation, där barn har omhändertagits mot deras och ofta mot barnen vilja, för att de ska få en bättre barndom och ett tryggare liv. Eller så har barnen anförtrott samhället barnen för det syftet och sen har barnen ibland hamnat i en kränkande situation.

– Det är ett stort stort svek.

– Det finns inga juridiska skyldigheter, men moraliska, till ekonomisk ersättning.

– Vi har tittat på andra länder och sökt en ersättning något som fungerar med svensk rättspraxis.

– Man kan tänka sig att det är en ersättning för kränkningen, eller bekräftelse, eller för de behov man har i dag.

– Det är svårt att värdera graden av kränkthet för den enskilde. Det gäller ju också att det är beroende av den enskildes förmåga att tala för sig.

– Därför har vi valt en ekonomisk ersättning ska ses som en ersättning för samhällets svek och för en bekräftelse för deras lidande.

– Alla ska beviljas 250 000 kronor.

– Man ska se till de olika omständigheterna och göra bedömningar av vilka som ska få den summan. Helheten och allvaret ska bedömas. Se till risker för barnets hälsa.

– Vad gäller åtgärder för att förhindra upprepning, så tror vi att det blivit bättre inom samhällsvården. Vi har en annan syn på barn och samhällsvården är bättre på att samarbeta med föräldrarna.

– Men det kan fortfarande ske, och det finns en stor omedvetenhet.

– Vi vet inte hur mycket vanvård det förekommer i dag. Men vi har gjort en enkät bland kommunerna. Under åren 2008-2009 fanns det 246 fall där det fanns misstanke om vanvård.

– Många av de fallen har handlat om grova sexuella övergrepp och misshandel, eller utelåst i en hundgård eller inlåst i en källare.

– Men det säger inget om den faktiska förekomsten, det finns alltid ett mörkertal.

– Det vi föreslår är att regeringen och Sveriges kommuner och landsting ska ta initiativ till ett nationellt program för omhändertagande av barn, ha rutiner för att förebygga, upptäcka och hantera när saker hänt.

– Vi tror att uppföljningen av enskilda barn är A och O när det gäller att förebygga att vanvård förekommer.

– Vi är också oroade av att inom institutionsvården introduceras många gånger hemsnickrade metoder som är repressiva, utan etisk grund, utan laglig grund.

– Det är definitivt oetiskt. Vi vill ha en översyn av placerade barns rättigheter.

Maria Larsson tog sedan över presskonferensen och började tala om vad som kommer hända härnäst.

– Nu tar jag mig rätten och friheten, vilket är ovanligt innan ett remissförfarande, att säga att regeringen vill ha en sådan ceremoni, vi kommer se till att en sådan anordnas.

– En ceremoni som kan tjäna som ett erkännande. Vi ska börja planera den nu.

– Vad gäller övriga förslag, om ersättning och åtgärder inför framtiden, så får de remitteras. Remisstiden kommer löpa fram till 15 maj.

– Det finns också möjlighet för enskilda personer att lämna in remissvar.

– En viktig fråga är att se till att det inte händer igen.

– Jag har sett att det sker framsteg men vi är inte tillräckligt bra. Det finns många barn och ungdomar som inte får en bättre situation än innan placeringen.

– Vi har sedan 2008 en ny skärpning av socialtjänstlagen där vi skriver tydligt att barn och ungdomar har rätt till information och ge sin version och sina förslag på lösningar. Många tycker att det inte fungerar, många tycker det är svårt att få kontakt med den som handläggar ärendet.

– Alla barn bör ha ett nummer där de kan nå någon direkt. Så de kan komma till tals om något inte är som det ska.

– Vi vill ta fram bedömningsinstrument för att rekrytera familjehem, så det blir bra hem. De flesta hem är det, men alla måste vara det.

– Från första juli får vi en utveckling av Lex Sara, för alla inom socialtjänsten. Alla som ser något inom familjevården måste anmäla det.

– Vi kommer ge Socialstyrelsen i uppdrag tar fram ett program för säkerhet och trygghet för placerade barn och ungdomar.

– Den ska också utreda varför så många placeringar avbryts. Många barn har placerats i många olika hem efter att placeringarna avbryts. Det är ett stort bekymmer.

– Min målsättning är att komma tillbaka med en proposition den här mandatperioden.

Maria Larsson avslutade och öppnade för frågor.

I utredningen har över tusen personer intervjuats och vittnat bland annat om kränkningar, våld och sexuella övergrepp under tiden de varit placerade på barnhem eller i fosterhem.

Något som kommit att betecknas som en av den svenska socialhistoriens största skandaler.

Bara var femte kommun har en plan för hur socialtjänsten ska agera när barn far illa på familjehem, det visar en enkät från barnombudsmannen.

Vanvård förekommer fortfarandeFå kommuner har plan för vanvårdade omhändertagna barn (1:12)
Bara var femte kommun har en plan för hur socialtjänsten ska agera när barn far illa på familjehem, det visar en enkät från barnombudsmannen. Intervju med barnombudsman Fredrik Malmberg. Reporter Ivan Garcia. Ekot 2011-01-10. Lägg till i spelkö Spara som favoritklipp Dela Facebook Twitter Digg Del.icio.us Direkt länk till ljudet Poddradio Öppna i spelaren

Upprättelseutredningen

Mer än 250 000 barn har enligt vanvårdsutredningen varit placerade i svenska barn- och fosterhem under de senaste 50 åren. Det finns ingen samlad bild av hur många av dem som utsatts för vanvård, misshandel och övergrepp. Utredningen har intervjuat 404 män och kvinnor som beskriver vad de utsatts för. Totalt ska över tusen personer ha intervjuats innan utredningen slutredovisas för regeringen i höst. Riksförbundet Samhällets styvbarn uppskattar att runt 10 procent av de barn- och fosterhemsplacerade har utsatts för vanvård. Av dem bedöms mellan 2 000 och 4 000 personer kunna resa krav på ersättning, om regeringen beslutar att införa ekonomisk kompensation. (TT)

– Det är ett för dåligt resultat. Det är otroligt viktigt att socialnämnderna i kommunerna, som faktiskt har det yttersta ansvaret om barn som är placerade, omhändertagna, tar det ansvaret på större allvar, säger barnombudsmannen Fredrik Malmberg.

Varför tror du att man inte gjort det?

– Jag tror att man kanske tänker att det tillhör förgången tid att barn kan fara illa i social barnavård, men det här förekommer även i nutid. Så det är oerhört viktigt att socialämnderna har en plan för hur man ska förebygga, upptäcka och åtgärda de här problemen.

I eftermiddag presenteras Upprättelseutredningen, med förslag om kompensation till de personer som vanvårdats på barnhem mellan 1920 och 1980.

I utredningen ingår en enkät som kommunerna har fått svara på. Den visar att övergrepp på barn som vårdas på institutioner förekommer än i dag.

De flesta kommunerna, åtta av tio, saknar också en egen plan för hur socialtjänsten ska agera när missförhållanden på familje- eller behandlingshem blir kända.

Barnombudsmannen, som vill att kommunerna tar ett större ansvar för de placerade barnen, har kallat tio kommuner till samtal.

– Tanken är inte att ta någon kommun i örat, utan tvärtom hitta lösningar tillsammans med de här kommunerna.

– Sedan ska vi se till att det resultatet kommer ut till alla Sveriges kommuner, säger barnombudsmannen Fredrik Malmberg.

Föreningen Maskrosbarnen luktar rättshaveri på långt håll…

Dokumentet här under läste jag på nätet vilket handlar om föreningen Maskrosbarnen där det nu ska hållas ett så kallat årsmöte i mars månad. Själv fick jag genom dokumentet referat till mig svart på vitt hur en förening på detta sätt försöker lura till sig både medlemmar och pengar med en retorik som inte är med sanningen överensstämmande. Något mer oseriöst i förenings väg har jag sällan skådat under de snart 40 år jag själv medverkat inom föreningslivet.

Föreningen Maskrosbarnen luktar rättshaveri lång väg. Läser man dokumentet noggrant kan man ana sig till hur marknadsföringen går ut på att bedrägligt föra människor som lever med hopp om en samhällig upprättelse bakom ljuset för att själva tjäna pengar på att lova dem skadestånd bara de betalar en avgift. Samma marknadsföring bedriver även den kluvna föreningen Stulen Bardom. När man  läser om hur de sedan begär mandat för att föra medlemmarnas talan baxnar man inför den självklara redogörelsen där man föreslår sig själva. Allt visar på ett ansikte med lögnen fastnaglad i retoriken som tydligt visar att vem som helst inte ska göra sig besvär.

Firma de oseriösa, borde vara ett bättre namn på denna förening. Vill här även peka på att seriösa föreningsmänniskor på många sätt har ifrågasatt föreningen och de personer som  genom namnet maskrosbarnen skaffat sig utrymme på platser där de i annat fall borde vara bannlysta.

Riksdagsledamöter vill inte kopplas ihop med föreningen därför att de har ett liknanden namn maskrosbarnen har. Själv har jag talat med personer inom det sociala skrået som helt tar avstånd ifrån maskrosbarnen som seriös förening. Ingen vill  ha med dem att göra då de representeras utav några få rättshaverister som endast är ute efter pengar och inget annat.

Vill med detta inlägg rekommendera att ta reda på vad Föreningen Maskrosbarnen  bedriver för verksamhet. Någon insyn finns inte att se eller heller att ta del utav. En föreningsverksamhet som inte öppet kan stå för vad man sysslar med ska man hålla sig ifrån. Vi lever i ett öppet samhälle vilket inte denna förening föredrar där de finns. Själv har jag fått hotbrev ifrån föreningens mest framträdande person att jag inte har med dem att göra. Någon insyn vill man inte ha där jag själv är en nagel i ögat på dem då jag framför kritik som de inte vill veta utav därför att det stör deras verksamhet. En förening som inte heller tål kritik måste ifrågasättas. En förening som inte tål kritik agerar inte med demokratiska förtecken. Motsatsen är anarki vilket betyder förvirring tillsammans med total oreda där några få ställer till oredan.

Föreningen maskrosbarnen är inte en förening i ordets rätta bemärkelse. Vad den består utav är några personer med egen inbördes beundran. Läs här och döm själva vem som bestämmer samtidigt som de vill ha dina pengar.

Passar även på att berömma Förbundet Samhällets Styvbarn som på ett rätt och riktigt sätt för en öppen dialog med samhället. Verksamheten däremot borde vara mer frekvent mot dagens samhälle. Vill man tillhöra ett kollektiv då det gäller att varit vanvårdad finns inget annat alternativ . Samhällets Styvbarn är en seriös sammanslutning som för med sig respekt med in i beslutsfattarens korridorer vilket inte maskrosbarnen har och kommer inte heller att få med den intetsägande verksamhet de bedriver. Läs här och bedöm själva:

Inbjudan för medlemmar till Årsmöte 28 Mars 2010

På presskonferensen i Rosenbad den 14 januari 2010 meddelar Äldre- och folkhälsominister Maria Larson att regeringen tillsatt ny vanvårdsutredning som skall redovisa sitt uppdrag senast 30 september 2011, vilket är märkligt eftersom arkivhandlingar och 404 vittnesuppgifter redan finns dokumenterade. Dessutom har Göran Johanssons omfattande utredning om vanvården i barnomsorgen (S2006:05) redovisats till regeringen samma dag den 14 januari 2010, varvid vanvården officiellt erkänts av regeringen. Strategin är att förskjuta allt ansvar på eventuell ny regering efter valet, vilket belyser Socialdepartementets bristande trovärdighet gällande vårt ärende.

Det kan inte uteslutas att Föreningen Maskrosbarnens kritik på Internet den 10 februari 2010 gällande Maria Larssons presskonferens kan ha resulterat till att Socialdepartementet den 18 februari ändrat utredningens slutförande till den 31 januari 2011 istället för 30 september 2011. Reduceringen av tiden kan tolkas som ett blidkande försök att undvika rättslig prövning i domstol, framförallt då skuldfrågan redan erkänts av regeringen, (vilket underlättar bevisbördan), där svenska staten bär ansvar för det inträffade, juridiskt, moraliskt och politiskt.

Socialdepartementet tycks ej ha viljan att ta ställning till ekonomisk ersättning till drabbade personer då det under punkt 5 i pressmeddelandet den 18 februari 2010 skrivs följande undanflykt:

Kan och bör ekonomisk ersättning ges till dem som berättat om att de utsatts för vanvård och övergrepp och hurkan ett system för sådan kompensation i så fall utformas på ett rättssäkert sätt? Departementet skriver vidare:

Vanvårdsutredningen presenterade nyligen en delredovisning (vilket är vilseledande eftersom utredningen presenterades i en delredovisning redan i augusti 2007). Syftet att även i februari 2010 skriva delredovisning är att förhala ärendet till efter riksdagsvalet samt undvika sakfrågan gällande ekonomisk ersättning till drabbade människor. Departementet har tillräcklig information och sakkunskap för att tillfullo förstå innebörden av Göran Johanssons omfattande utredning S2006:05, att redan nu kunna ta ställning till aktuell skadeståndsersättning.

Med anledning av att Socialdepartementet även underlåtit att besvara Föreningens Maskrosbarnens officiella brev till regeringen daterade 25 maj 2009 och 15 juni 2009, (som departementet har skyldighet att besvara), ämnar styrelsen på årsmötet den 28 mars 2010, låta medlemmarna avgöra och ge uppdrag till föreningens jurist att förbereda stämning mot svenska staten gällande upprättelse och krav på skadestånd till drabbade medlemmar. Det föreligger inga skäl att ytterligare avvakta departementets bristande ambition till ett ställningstagandet av ekonomisk ersättning. Enbart rehabiliteringserbjudande och officiell ursäkt är ej tillräcklig upprättelse. Därför måste skadestånd krävas i domstol. Ex gratia är uteslutet på grund av flera omständigheter, bl.a. kan Ex gratia ej överklagas till högre rättslig instans. Efter inlämnad stämning disponerar departementet 3 veckor till att bestrida eller acceptera Föreningen Maskrosbarnens skadeståndskrav.

Till de medlemmar som ej kan närvara på årsmötet den 28 mars 2010, vill styrelsen ge demokratisk möjlighet att poströsta till val av bl.a. nya styrelseledamöter genom att besvara detta formulär.

Nuvarande styrelse: Ordförande Hjert Zetterlund, Kassör Roy Aldén, Sekreterare Sol-Britt Hemmingsson.

( ) Önskar att Föreningen Maskrosbarns nuvarande personer oförändrat sitter kvar i styrelsen.

( ) Önskar att Föreningen Maskrosbarnens nuvarande styrelse byts ut till följande personer:

____________________________________________________________________________________________

____________________________________________________________________________________________

( ) Önskar att föreningens jurist förbereder Upprättelse och ekonomiskt skadestånd för samtliga medlemmar.

( ) Önskar delta på Årsmöte 28 mars 2010 kl. 12.00 i Stockholm. ( ) Jag har inte möjlighet att närvara.

( ) Önskar upprätta Efterlevandeskydd, (vid ev. dödsfall utbetalas skadeståndsersättning till nära anhöriga).

( ) Medlemsavgift 200 kr. för år 2010 ( ) Administrationsavgift 300 kr. för år 2010. Betald

den:___________

( ) Önskar Delbetalning av 500 kr. att betalas på ( ) 2 månader. Betalning den: ____________ Kr. ___________

SKRIV TYDLIGT OCH MARKERA MED X. SÄND OSS DENNA BLANKETT SNARAST !

Namn: ________________________________________________Medlemsnummer se kuvertet: ______________

Adress: _______________________________________________ Postnummer: ___________________________

Ort: ___________________ Telefon: _______________________ Mobil: ________________________________

Datum: ________________ E-post: ______________________________________________________________

Föreningen Maskrosbarnen c/o Roy E. Aldén

Johan Enbergs Väg 15, 171 62 SOLNA. Tel: 08-83 17 09

maskrosbarnen@yahoo.se www.maskrosbarnen.se

PlusGiro 30 53 43-6. Orgnr. 802436-0979

Sanning och konsekvens….

Så här skriver Ann på hemsidan där man ständigt letar efter fel och brister samtidigt som man själva ser sig som ofelbara. Tydligt måste man ständigt skapa konflikter som Ann Johansson lika tydligt är mästare på. Särskilt märkligt är det inte att man placerar bomber i hennes brevlåda för att markera sitt missnöje om man inte håller sig till sanning. Själv nöjer jag mig med att kommenterar detta med att vad Ann skriver inte är med sanningen överensstämmande  då det gäller hennes påståenden.

Så här skriver Ann Johansson:

Lite mer historik (Som jag minns det):

Styvbarn riktade sig från början enbart till de som befunnit sig på institution, man hade t.ex. Ett speciellt barnhems forum. STB skulle komplettera genom att också ta med de tidigare fosterbarnen. Någonstans under det första kvartalet 2006 uppmanar Birger Hjelm de av styvbarns medlemmar som vill ha “snabba cash” att gå över till STB – något väldigt remarkabelt – när har någonsin en förening uppmanat sina medlemmar att välja en annan förening än den egna? Jag fattade det som att man gjort en överenskommelse “under bordet” om att dela marknaden emellan sig om man nu får använda ett så drastiskt uttryck.

Krister Lumme som avstått ordförandeklubban till Hjelm i samband med Kenth Sänds bortgång ångrar sig och försöker få till stånd en kupp med bl.a. mig som deltagare.
Vi är några stycken tillfrågade, men vi backar – framför allt för att Krister tydligt visar att det är han som vill bestämma tämligen enväldigt var skåpet ska stå och vi andra tar oss alltså inte ens till årsmötet. Birger Hjelm blir omvald och enligt hörsägen lämnar då Krister mötet ganska uppbragt.

Kort därpå startar Krister socius och jag blir ombedd att haka på där. Jag förklarar för Krister att jag inte kommer att ändra stil utan att jag även fortsättningsvis kommer att ifrågasätta alla dessa föräldrars historier som det funnits gott om på Styvbarn och han accepterar det, men ganska snabbt skiter det sig – Lumme vill ha medlemmar…och då kan man inte vara så noga med vem man tar in…

Lumme förklarar mig för att vara “psykopat” och Socius självdör ganska snabbt.

KOMMENTAR:

Jag avgick ifrån ordförande uppdraget i Samhällets Styvbarn pga. Att jag utfört uppdraget jag fick då vi grundade föreningen. Någon kupp av något slag är för mig främmande då det gäller Samhällets Styvbarn. Då jag lämnande över klubban till Birger Hjelm var förutsättningarna goda att gå vidare med upprättelsen vilket jag meddelade Kent Sänd. Jag avgick då min son avled i en överdos heroin. Herr Hjelm valdes därmed till ordf. Jag var skeptisk emot men valde att inte opponera mig med de åsikter jag hade om honom som ideologisk tänkare.

Då Kent tog sitt liv och Stulen Barndom sändes skapade detta en opinion som jag själv blev helt överraskad utav. Vad jag då reagerade emot då var herr  Hjelms sätt att hantera ordförandeposten i samhällets Styvbarn. Han var både håglös och okunnig i att ta vara på den opinionsyttring vi då fick. Då Birger Hjelm mest satt och såg på poppade föreningen Stulen Barndom upp och neutraliserade allt Samhällets Styvbarn byggt upp. Jag hävdade då och gör det även idag att Birger Hjelm var en katastrof för upprättelsen vilket även Stulen Barndom är idag. Jag har inte träffat Birger Hjelm sedan jag avgick som ordf. Har inte heller konfronteras med honom på officiell plats som Ann påstår att jag gjort på något möte.

Orsaken till att jag gjorde ett försök med en ny förening var att på bevisa motsatsen mot både  Stulen Barndom och Samhällets Styvbarn som då visade på extrema företeelser. Socius skulle visa på motsatsen. Så blev det nu inte därför att de flesta drömde sig till miljoner i skadestånd. Föreningarna idag har spelat ut sin roll i upprättelsen. De tillför inget mer idag därför att utredningen arbetar där föreningar inte har något att säga till om. Vad de gör idag är att de ständigt ältar samma fråga om skadestånd utan att tillföra samhället något överhuvudtaget. Därmed borde de läggas ned då de inte tillför samhället något som kunde komma samhället till godo.

De som i både råd och på annat sätt bedriver skrämmande nedvärderande syn mot de som ser klokt och analytiskt på upprättelsen borde kläs av nakna och ställas ut mot samhället där de borde få stå och skämmas. Uppbragd är jag minsann inte över Birger Hjelm. Mest uppbragd är jag utöver det faktum de mest framträdande idag skämmer ut upprättelsen på ett sätt som samhället  tar avstånd ifrån. Kenth Engströms hemsida är som exempel en spegel utav avigsidorna hos individer som inte gjort upp med sitt förflutna. Spekulerar gör de friskt samtidigt som de inte heller vet något om hur vi  som kämpade för att få upp vanvården till allmänt beskådande såg upprättelsen som de själva inte begriper. Ingen utav dem fanns med i vad vi arbetade för, vilket förmodligen gör att de idag måste framhäva sig på ett sätt som inte inger vare sig respekt eller något annat. Skämmas borde de göra.

För att försöka stå upp mot allt detta startande jag föreningen Socius som skulle bli en motvikt mot vad som började prägla upprättelsen. Därmed  kontaktade jag Ann per mail om hon kunde tänka sig att finnas med i detta. Vid denna tid kände jag inte Ann Johansson särskilt väl vilket jag gör idag. Ann skapar intriger som skulle bli förödande för en förening. Ständigt försöker hon få igång något som hon på något sätt verkar att njuta själv utav.

Bryr mig inte ändå idag särskilt men måste markera att hennes inlägg här är lögn och förbannad dikt. Vill påstå att jag normalt sett är jag en god lyssnare. Lögner för mig är främmande därför att en lögn gör ingen dag. Lögnare däremot befinner sig i ett ständigt mörker.

Jag har läst rapporten om gårdagens barnrasism…

Delbetänkandet om vanvården i den sociala barnavården under nittiotalet finns nu nedskrivet och rapporterat till den svenska regeringen. Känner en oerhörd stolthet i att jag själv var en utav de som ihärdigt arbetade för vad jag idag kan se framför mig i bok på 400 sidor. Vad vi förutsatte oss ute på Vidkärr i Göteborg för snart sex år sedan är uppfyllt till vissa delar. Ännu fattas en ursäkt och ett skadestånd. 2011 vet vi mer.

Har nu läst en del utav rapporten. Göran Johansson och hans team gör ett stort arbete. Känner igen allt som är beskrivet ifrån intervjuerna man gjort utav några som blev vanvårdade. Allt jag läser är min upprättelse där jag har bekräftelse på den ovärdighet som rådde under den tid jag var barn. Märkligt är det hur jag själv  på många sätt förträngt vad jag utsattes för. När jag läser rapporten förstår jag bättre hur samhället stal min barndom.

Frågan jag ställer mig är om människan är annorlunda idag. Det tvivlar jag på. Människan förnekar sig aldrig. Idag lever vi i en mer modern tid med resurser vida dem som fanns i min barndom. Samma fenomen med barnmisshandel och kränkningar skulle säkerligen åter framträda i sin prydnad om inget annat finns att tillgå. Idag kan vi ändå skåda på nära håll samma fenomen där man gömmer undan barn på institutioner för att därmed säga sig leva upp till de konventioner vi själva skrivit under på. Främlingskapet och rasismen frodas i landet på många håll. Den som säger att vad som genomsyrade vanvården inte finns idag bär på en lögn. Vanvården var på sin tid dåtidens barn rasism. Den finns även idag. Vad vi borde göra är att lära av våra misstag.

Människan är alltid sig själva närmast. Barn misshandlas och kränkts utav sina biologiska föräldrar lika idag som igår. Samhället får även idag ta hand om barn som far illa. Vad som även tillkommit genom utredningen är att tillsynen utav de som kastas ut i vården skärps. Om detta hjälper i att se de omhändertagna som likvärdiga individer lika som de som finns i den lyckliga familjen återstår att se. Själv är jag en tvivlare. Barn har alltid misshandlats och kommer även att göras i framtiden. Människan är som hon är och som hon alltid förmodligen även kommer att vara. Både ond och god. Förhoppningsvis hoppas jag själv att det goda måste få platsen att dominera.

Läs rapporten : HÄR.

Till Ålands Lagting och beslutande församling.

Till Ålands Lagting och beslutande församling.

Under många år har man i Sverige utrett den så kallade vanvården som administrerades ifrån 40 talet ända fram till 80 talet ute i hela landet. Undertecknad var en utav de som drev vanvården till offentlighetens ljus utifrån den vanvård jag själv drabbades utav på Åland.

Vad som hänt i Sverige skiljer sig inte ifrån vad som hände ute på Stiftelsen Hemmet på Åland. Att vanvårda barn på det sätt som den svenska utredningen åskådliggör är en skamfläck i Svensk social historia. Allt förskräcker om kränkningar och nedvärderandet utav oskyldiga barn som samhället skulle ha vårdat men som glömdes bort på ett sätt som man inte trodde förekom. Vad som utreds i Sverige hände även på Åland vilket även är en skamfläck i den Åländska historien.

Den 14 januari år 2010 presenterades den svenska vanvårdsutredningens delbetänkande vid en pressträff i regeringskvarteret Rosenbad. Denna rapport bygger på 404 intervjuer. Utredningen är en skakande läsning om vanvård och övergrepp i den svenska barnavården under 1900-talet. Utredaren Göran Johansson pekade på att det är det värsta som kan läsas på svenska språket. Utredningens slutsats är att vanvården skedde i samhällets regi. Folkhälsominister Maria Larsson sade att vad som framkommit är en mörk tid i svensk historia. Staten och samhället i Sverige har därmed erkänt de vanvårdades behov av upprättelse.

Därför kräver jag följande beslut ifrån det Åländska lagtinget:

Att man även på Åland utreder vanvården som administrerades ute på Stiftelsen Hemmet i Lemland Granboda ifrån tidigt 50-tal fram till dess verksamheten lades ned på sjuttiotalet.

Att man ifrån det Åländska lagtinget beslutar om att journaler samt all övrig dokumentation om de intagna på Stiftelsen Hemmet lämnas till dem som idag önskar att få vetskap om och hur man dokumenterade dem som barn och personer.

Att erkänna att kommuner och myndigheter inte förmått skydda de samhälls vårdade barnen från försummelser och övergrepp de utsattes för på Stiftelsen Hemmet.

Att det Åländska Lagtinget uttalar en offentlig ursäkt till dem som drabbades utav vanvården ute på Stiftelsen Hemmet. Både postumt och till dem som ännu lever idag.

Att ett skadestånd utbetalas till en fond som ska verka i den vård som bedrivs idag.

Bilagor.

Uttalande från utredare.

Svenska statens utredningsdirektiv.                           Mariefred den 17 januari 2010

Krister Lumme
Stenvägen 85 C 64731 Mariefred

Tfn +46 159 10315Mobil 07084 9690
krister.lumme@telia.com

www.lumme.info

Ge fosterbarnen skadestånd

Publicerad: 17 januari 2010

VANVÅRDSUTREDNINGEN. Som experter i vanvårdsutredningen skulle vi inte ta ställning till ersättningsfrågan. Men nu kan vi göra det. Självklart ska de drabbade ha ekonomisk gottgörelse, det är en fråga om anständighet, skriver fem experter från utredningen.

I dagarna har vi läst om resultaten från Utredningen om vanvård och övergrepp i den sociala barnavården. Vi som skriver denna artikel har suttit som experter i utredningen. Runt 500 personer har berättat om fruktansvärda barndomserfarenheter från placeringar i fosterhem och på institutioner. Deras berättelser trotsar våra mörkaste fantasier. Intervjupersonerna blev utsatta för misshandel, tortyr, svält, trakasserier och sexuella övergrepp. Barn från resandefamiljer fick erfara brutal rasism.

Hemskheterna i vittnesmålen är mer eller mindre lika, oavsett om berättelsen handlar om en barndom på 40-talet eller på 80-talet. De kan inte bortförklaras med att man förr hade en annan syn på hur barn ska ha det än idag.

En viktig aspekt är att både myndigheter och politiker haft kunskap om att det ibland funnits stora problem med barns placeringar och att kontroll och tillsyn varit otillräckliga. Problemen var inte okända i sin samtid. Att de skjutits undan säger oss något om hur man såg på dessa barns samhällsstatus.

Liknande utredningar har gjorts i flera länder, bland annat Norge och Irland. I dessa länder har vanligen de drabbade fått ekonomisk gottgörelse för sitt lidande, förutom villkorslösa ursäkter.

I de svenska direktiven ingick inte att ta ställning till ersättningsfrågan. Men som experter kan vi göra det. Självklart ska de drabbade i Sverige ha någon form av ekonomisk gottgörelse för sina lidanden. För många blev hela barndomen ett helvete.

Vi har inga detaljförslag på vilka villkor som ska gälla för en sådan gottgörelse, hur stor den ska vara och om det är staten eller kommunerna som ska betala. Däremot vet vi att det finns en lång rad starka skäl för att ge de drabbade pengar:

För det första har de gjort oss alla och demokratin en stor välgärning när de modigt trädde fram och berättade om vad de varit med om. De är fullvärdiga medborgare, som alla andra. Det som hänt dem har också hänt oss. Några av oss har blivit utsatta för alla dessa vidrigheter, av de myndigheter som vi bekostar med våra skatter.

För det andra är de drabbade helt utan skuld. De hade inte gjort något för att hamna där de fick undermålig vård. De hade bara oturen att födas i familjer som – ofta av goda skäl – var i behov av samhällets stöd.

För det tredje har den av myndigheterna skapade uppväxten försvårat deras liv, långt efter barndomsåren. Vittnesmålen talar ett tydligt språk. Intervjupersonerna beskriver att de har känt sig mindre värda, uteslutna ur samhällsgemenskapen och haft svårt att få fotfäste i vardagslivet som vuxna. För många har skolgång och utbildning blivit eftersatt, vilket haft stor betydelse för deras livsvillkor.

Samhället – vårdansvariga kommuner i första hand – har otvivelaktigt en tung skuld. Även om det var personer i fosterhem och vid institutioner som stod för övergreppen och vanvården, var det barnavårdsmyndigheterna som hade ansvar för var barnen placerades och för att se till att de hade det bra. Detta ansvar skötte man inte. Nu finns chans att i efterhand kompensera de personer som drabbades och som under resten av livet lidit av vad de var med om.

För det fjärde är pengar bättre än ord i detta sammanhang. Ett slags ”skadestånd” kan självfallet inte gottgöra en förlorad barndom. Men det är en av de få kompensationer som samhället kan ge de drabbade och som de faktiskt kan ha någon glädje av. Det finns mycket få höginkomsttagare i denna grupp. Många tillhör de sämst ställda i vårt land.

För det femte skulle ekonomisk kompensation sända ett viktigt budskap till dagens och framtidens barnavård: Sociala myndigheter kan inte friskrivas från ansvar för vanvård och övergrepp mot barn som myndigheterna tagit på sig ansvar för. Man får helt enkelt inte göra vad man vill med dessa barn. Skadas barn genom samhällets interventioner, idag eller igår, ska ansvar kunna utkrävas. Med makt följer också ett konkret ansvar. Idag gäller närmast principen om ”impunity” (straffrihet) istället för principen om ”accountability” (kan ställas till ansvar).

Slutligen några ord till regeringen och till oppositionen. Detta är ingen partipolitisk fråga. Det handlar om anständighet. Gör det rätta. Ena er om att de drabbade ska få någon form av ekonomisk gottgörelse. Tala snabbt om för de drabbade att det kommer att ske, men att ni behöver tid för att diskutera villkor och former.

LARS ASKLUND

1:e arkivarie MARIE SALLNÄS

docent i socialt arbete INGRID SÖDERLIND

docent BJÖRN WRANGSJÖ

docent i barn/ungdomspsykiatri CAROLINA ÖVERLIEN

fil dr

Pressmeddelande 14 januari 2010
Socialdepartementet

Ny utredning om upprättelseprocess

- Det är ett stycke mörk historia som presenteras idag. Det ger oss en klarare bild av hur omfattande vanvården har varit i den sociala barn- och ungdomsvården under 1900-talet. Detta tack vare att många har samlat mod och orkat berätta sina historier. Regeringen kommer nu att tillsätta en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag till en upprättelseprocess för dem som utsatts för övergrepp och vanvård. Detta arbete inleds trots att utredningen inte är klar med sina intervjuer. Det säger äldre- och folkhälsominister Maria Larsson med anledning av att hon idag har tagit emot delbetänkandet från Vanvårdsutredningen (Utredningen om vanvård i den sociala barnavården, 2006:5).

Pågående utredning med intervjuer förlängs för att alla som anmält sig ska kunna komma till tals och få sin historia dokumenterad. Slutbetänkandet ska vara klart 30 september 2011.

Den nya utredningen kommer att arbeta parallellt med vanvårdsutredningen. Den särskilda utredaren får i uppdrag att närmare utreda och föreslå en upprättelseprocess som hanterar de frågor som väcks i samband med det betänkande som nu presenteras.

Regeringen kommer att bereda direktiv till den nya utredningen och presentera dessa inom en snar framtid. En särskild utredare kommer också att utses. En upprättelseprocess måste vara väl förankrad med berörda aktörer. Även samverkan med Sveriges Kommuner och Landsting är nödvändig i en upprättelseprocess.

Regeringen har gjort omfattande insatser för att stärka tillsynen inom den sociala barn- och ungdomsvården och för att stärka barns rättigheter. Och barnskyddsutredningen bereds vidare i regeringskansliet.

- Det är av avgörande vikt att se till så att detta inte händer igen. Regeringen har därför genomfört en mängd insatser för att stärka barns rättigheter, säger Maria Larsson.

Regeringens insatser för att stärka barns rättigheter

Lagändringar 1 april 2008 i Socialtjänstlagen (SoL) och Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

- barn och unga har rätt till information och rätt att få sin inställning dokumenterad
- för barn och unga i familjehem/institution ska en genomförandeplan upprättas
- tydligare ansvar för socialnämnden att tillgodose behov av stöd och hjälp efter en placering
- tillsynsmyndigheten kan stänga ett HVB (hem för vård och boende) vid allvarliga missförhållanden
- uppdrag till Socialstyrelsen utveckla kriterier för bedömning av familjehem – klart 31 december 2010

Ny tillsynsreformen 1 januari 2010, Socialstyrelsen ansvarig

- barnrättsperspektiv som bl.a. innebär att barn och deras föräldrar ska få information om barns rättigheter i samband med placeringen
- barn och unga ska kunna kontakta tillsynsmyndigheten om placeringen via särskilt telefonnummer
- HVB ska tillsynas minst 2 ggr/år – ett besök ska vara oanmält
- vid tillsyn av HVB har tillsynspersonal rätt att tala med barn utan att i förväg informera föräldrar. Barn har rätt att säga nej till samtal.
- försöksverksamhet med tillsynsombud för barn i familjehem 2010-2012, redovisas 2013

Proposition om Lex Sarah

En proposition med anledning av förslagen i Ds 2009:33 Förändringar i Lex Sarah-bestämmelsen m.m. lämnas i vår. Förslagen i Ds innebär i korthet att var och en som fullgör uppgifter inom socialtjänsten eller inom Statens institutionsstyrelses institutioner ska vaka över att de insatser som genomförs är av god kvalitet och genast rapportera missförhållanden.

Förslagen i den remissbehandlade Barnskyddsutredningen bereds vidare i regeringskansliet

Bland förslagen:
- utbildning och stöd till familjehem och jourhem
- avtal mellan socialnämnden och familjehem
- varje placerat barn får en egen socialsekreterare – självständig i förhållande till familjehemmet eller institutionen – med ansvar att följa vården och besöka barnet minst fyra ggr per år
- lagstadgad skyldighet att tala enskilt med barnet om barnet vill

Andra exempel på åtgärder

- från den 1 juli 2007 lag om obligatorisk registerkontroll av personal vid HVB för barn
- uppdrag till Socialstyrelsen att utveckla kriterier för
bedömning av familjehem – klart 31 december 2010
- uppdrag till Socialstyrelsen att intensifiera arbetet med att utveckla öppna jämförelser och utveckla statistiken om insatser för barn – pågående
- överenskommelse mellan regeringen och SKL om att utveckla
en plattform för evidensbaserad praktik i socialtjänsten – klart i maj 2010.

Jourtelefoner

- Jag vill tacka alla som har bidragit med sina historieberättelser för utredningen. Många mår dåligt när detta nu kommer upp i ljuset och därför finns det jourhavande personer som är beredda att ta emot samtal, säger äldre- och folkhälsominister Maria Larsson.

För vuxna som har egna erfarenheter under uppväxten

Röda Korsets telefonjour – 0771-900 800 (alla dagar)
Nationella hjälplinjen – 020-22 00 60 (alla dagar 13-22)

För barn och unga som är placerade i dag

Socialstyrelsens tillsynsenhet – 075-247 30 00 under kontorstid eller e-post socialstyrelsen@socialstyrelsen.se
BRIS – 0200-230 230 (måndag-fredag 15-21, lördag-söndag 15-18)

Kontakt

Niclas Thorselius
Pressekreterare hos Maria Larsson
work 08-405 50 65
cell 070-509 50 65
e-post till Niclas Thorselius

Ulrik Lindgren
Politiskt sakkunnig
work 08-405 10 00
e-post till Ulrik Lindgren

Kommentarer till delrapporten om vanvården…

Då kom den äntligen. Delrapporten om vanvårdsutredningen har presenterats. Inget nytt på himlen för min del. Efter att varit politiskt aktiv i många år vet jag ganska så väl hur man arbetar då det gäller utredningar. Då det gäller vanvårdsutredningen skiljer den sig inte på något sätt från övriga utredningar som gjorts.

Utredningar ska göras grundligt. Vanvårdsutredningen är inget man ska sopa under mattan bara därför att de vanvårdade själva vill ha ett skadestånd så fort som möjligt. Detta har jag ganska så frekvent kritiserat därför att när beslutet om att betala ut ett skadestånd kommer ska de som är berättiga till detta erhålla detta tillsammans med en rehabiliterings plan så de drabbade kan få en värdig upprättelse värd namnet. En värdig ursäkt måste även komma. Detta utav statsministern och inte utav en minister som endast står och niger i TV.

Vad är då positivt med denna rapport kan man undra. Alltid finns det något gott som det onda för med sig brukar man säga vilket även jag kan hålla med om då det gäller denna rapport. Att utredningen kommer att fortsätta till september 2011 kan ses som något ont men även som positivt. Själv har jag krävt att Maria Larsson borde ha tillsatt en utredning vid sidan utav vanvårdsutredningen som där hade tagit ställning till om ett ev. Skadestånd ska betalas ut eller inte. Positiv är att man nu tillsätter utredningen om ett skadestånd  och inte efter 2011. Om man inte hade beslutat sig för detta nu skulle ett avslut på upprättelsen ha dragits ännu mer ut i tiden.

Sex år har nu gått sedan vi samlades ute på Vidkärr där vi beslutades oss för att få vanvården upp på bordet. Sex långa år kommer säkerligen att bli ett antal år till innan ett beslut kommer om värdig upprättelse. Om ett skadestånd kommer återstår att se. Själv är jag optimist. Vad jag däremot är skeptisk mot är att regeringen skulle betala ut summor om miljoner för något som hände lång tid tillbaka i tiden. Allt vore även som att slå de som idag far illa  på käften. Bättre vore att ge pengarna till vården idag så vi slipper se något liknande som vi själva fått uppleva. Skadestånd kommer säkerligen att komma. Troligen blir detta i så fall symboliskt för att bekräfta vanvården. Att börja värdera skadestånd om vem och vilka som farit mest illa tror jag är en omöjlighet. Intressant ska  det i varje fall bli då vi får se åt vilket håll utredaren ställer sig. Ser man även till Sverige som land har det aldrig betalats ut några större summor då det gäller skadestånd. Jag har väldigt svårt att se att man frångår denna ordning idag då pengar behövs på annat håll idag och då främst när det gäller den sociala vården.

En sammanfattning hur de vanvårdade själva har agerat under den tid som gått sedan utredningen startades borde vara på sin plats. Själv har jag kritiserat det sk föreningslivet lika som jag kritiserat skadestånd frågan . Efter att Svt sände dokumentären Stulen barndom som jag hävdar att Kent Sänd bidrog till där han envist förde kampen för att vanvården skulle upp till allmänhetens kännedom, har man inte särskilt genom föreningslivet bidragit med något som kunde skapa respekt bland de vanvårdade.

Då det gäller föreningslivet kan konstateras idag att media inte tar föreningarna som företräder de vanvårdade på allvar. Föreningen Stulen Barndom samt Riksförbundet Samhällets Styvbarn nämns knappast i sammanhang då det gäller att utveckla och stötta dagens vård. Föreningen Vanvårdad och Bortglömd är bokstavligen bortglömda lika som Maskrosorna är där de vissnat  i vasen. Respekt utifrån media lyser med sin frånvaro därför att de har inget att komma med mer än att de ständigt framför osaklig kritik som lika ständigt hänvisas till ett skadeståndsanspråk. När media citerar sammanslutningar då det gäller den sociala barnavården så är det etablerade forum som Rädda barnen eller Röda Korset man söker kommentarer ifrån. Föreningarna har tappat all den trovärdighet i vanvården de borde ha haft efter de år de funnits med i en debatt som undergrävt dem själva därför att de endast krävt skadestånd och inget annat.

Jag har kritiserat och varnat för detta. Nu är det som jag ständigt hävdat att man borde mer seriöst verka även för dagens vård och inte enbart kräva ett skadestånd utan att göra något mer än att lika ständigt tycka synd om sig själva.

Debatten kommer att fortsätta. Här finns Maria Larsson och utredaren Göran Johanssons presskonferens i sin helhet. Lyssna på detta och lär. Fakta kommer alltid att vinna över spekulationer…

http://www.regeringen.se/sb/d/12609/a/137855

http://www.regeringen.se/sb/d/12483/a/137928

Krister Lumme

15 januari 2010

Ang vanvårdsfrågan…

Vanvårdsutredningen ( S 2006:05 ) får inte bli ensidig. Detta har jag sagt ett antal gånger och säger det igen. Utredningen måste se alla sidor av ett problem. Man kan inte ensidigt bedöma en sakfråga om man inte belyser helheten. Idag debatteras gärna avigsidorna av vanvården där media i synnerhet snaskat till sig något som helst faller ur ramen samtidigt som det även i ingredienserna skall finnas både blod och misshandel. Detta säljer. Vanvården var skamlig där den hände men även positiv på många håll. Allt är inte endast elände och skam utan även något som man med respekt och vördnad borde ta till sig i denna vanvårdsdebatt. Mellan åren 1950 och 1980, fanns det cirka 250 000 barn placerade i fosterhem eller på institution. Vi kommer aldrig att kunna säga hur många av dessa eller hur stor andel som var utsatta för övergrepp och vanvård.

Många lever inte idag. Utredningen har inriktningen i att intervjua de som vill berätta. När Sverige nu går till botten med det som har hänt vore det oetiskt om inte alla som vill får berätta sin historia. Utredningen styrs helt av efterfrågan om vad som finns att berätta. Utredningen får inte bedriva uppsökande verksamhet eller att via arkiv som finns ta kontakt med enskilda personer.  Detta skulle i så fall vara oetiskt eftersom den här typen av berättelser då sätter igång en process som de inte har bett om. Det var ett medvetet risktagande från regeringens sida att starta utredningen. Därför måste intervjuerna vara frivilliga där det erbjuds psykologiskt stöd till den som behöver efter intervjun.

Många har pekat på referensgruppernas betydelse kopplad till utredningen. Deras betydelse ligger i att de är rådgivande samtidigt som de inte har någon insyn i arbetet lika som utredningen i sin helhet. Här finns en sekretess som är total och varar i sjuttio år. Utredningen tar inte heller ställning till skadestånd och får så heller inte göra. I Norge där man gjort en liknade inventering av vilka som drabbats av vanvård som barn kan de drabbade i vissa fall få upp till 750 000 kronor i ersättning för lidandet. I Sverige finns än så länge inga möjligheter till ekonomisk kompensation. Vad som krävs är ett riksdags beslut. Vad regeringen måste beordra är en utredning för att få jämlikhet i denna debatt där skadeståndsfrågan måste bli central.

Politiken idag är inte trovärdig då man väljer att förhala detta i långbänk. Från politiskt håll kan man tydligt se att de vanvårdade inte är någon större grupp än några andra i samhället när man hela tiden glider undan på ett sätt som inte är trovärdigt. Detta har jag på många sätt gett uttryck för där det även från de vanvårdades sida missuppfattas som om ett skadestånd för min del inte skulle vara central.

Det känns som om man från politiskt håll vill sopa allt under mattan så långt det bara går samtidigt som de drabbade kräver ett bokslut där de mår dåligt utav att inget händer mer än att det skapar spekulationer och då främst när det gäller skadeståndet. Detta är oanständigt och verkligt illa. Regeringen gick in i detta med medveten om riskerna för att utsätta dem för samma frågor de dagligen i livet haft som ryggsäck. Att ytterligare förlänga skadestånds fråga är skamligt. Snart måste det hända något som visar vägen ur vanvårds träsket. Idag är det ett gungfly. Många har redan sjunkit. Många är på väg att sjunka. Politiken måste visa vägen. Någon annan väg finns inte. En upprättelse måste komma inom snar tid. Om någon vecka lär alla som väntar få besked. Om detta inte händer blir även detta en skam utav många som den Borgerliga regeringen administrerar. Här är det upp till bevis som måste komma och inget annat.

Brev till Statsrådet Maria Larsson. (KD)

Till regeringskansliet

Statsrådet Maria Larsson (KD)

Skriver här ett brev till dig med anledning utav att utredaren nu i januari 2010 presenterar en andra delrapport ( S 2006: 05 ) om vanvård i den sociala barnavården under 50-talet ända fram till 80 talet.

Vill härmed ge uttryck för min uppfattning om att de som drabbats utav vanvården nu måste delges ett avslut utan förlängning utav utredningen. Ett erkännande samt en ursäkt innehållande ett skadestånd måste utgå till dem som fått lida hela sitt vuxna liv utav en vård som samhället administrerade den tid utredningen utreder. Det är ohållbart att idag fortsättningsvis bedriva en utredning som tydligt hamnat i en långbänk som de drabbade än en gång blir straffade utav samtidigt som deras ovetskap jämförelsevis kan ses som psykisk tortyr. Utredningen måste nu skyndsamt avgöra frågan om skuld ifrån samhället och därigenom även utredda frågan om kompensation.

Detta säger utredaren i den första delrapporten som presenterades ifrån utredaren där ett sextiotal personer delgett utredningen om den vanvård de utsattes för:

”Vi känner oss förtvivlade och vanmäktiga, ibland rasande, inför vad vi fått ta del av, över hur barn har varit utsatta för så mycket godtycke, nonchalans, ointresse, slarv, inkompetens, och låt – gå mentalitet. Vi har mött människor som genom samhällets försorg och underlåtenhet hamnat i livslånga utanförskap när det gällt utbildning, arbetsmarknad, sociala och medicinska handikapp, drogberoende och kriminalitet. I våra reflektioner gör vi inte anspråk på vetenskaplig evidens när det gäller samband, orsak och verkan. Men har man som litet barn placerats i fosterhem där fosterföräldrar utan insyn kunnat misshandla, våldta och förnedra det barn de haft samhällets uppdrag att vårda framstår ett liv i psykologisk social och ekonomisk misär som en högst rimlig konsekvens.  Många av de människor vi har mött har visat en imponerande förmåga till överlevnad, mot alla odds. Vi har mött människor som trots usla förutsättningar för ett självständigt och värdigt liv, ändå haft kraften att uppfostra egna barn, på egen hand utbilda sig vidare, upprätthålla relationer, sysselsättning och arbete utan att tappa fotfästet.”

Så långt utredningen som visar på att vad de vanvårdade vittnat genom detta uttalade ifrån utredaren måste ses att vanvården som administrerades är ställd utom allt tvivel.

Jag kräver nu att regeringen skyndsamt tar ett beslut om att utreda skadeståndsfrågan innehållande en ursäkt till de vanvårdade som tydligt var satt i system där uppskattningsvis i runda tal 400 tusen individer blev vanvårdade på ett sätt som förskräcker.

Med vänlig hälsning.

Krister Lumme
Stenvägen 85 C
64731 Mariefred
krister.lumme@telia.com
www.lumme.info
tfn 015910315
mobil 0708429690

Författare / Fullmäktigeledamot/ Kommunstyrelseledamot / Nämndledamot / (s)

Vem sticker hål på bubblan…

Utredningen om vanvården kommer nu om några dagar med en delrapport där utredningen kommer att presentera det samlade intrycket från ett hundratal intervjuade från både institutioner och fosterhem ifrån den vanvård som utredningen redan gett uttryck om att den är ställd utom allt tvivel.  Vittnesbörd berättar om svåra trauman och smärtsamma minnen från fysisk och psykisk misshandel, sexuella övergrepp, försummelse och vanvård.

I rapporten skrivs som kom efter att man intervjuat ett sextiotal personer gav man uttryck för att:

”Vi känner oss förtvivlade och vanmäktiga, ibland rasande, inför vad vi fått ta del av, över hur barn har varit utsatta för så mycket godtycke, nonchalans, ointresse, slarv, inkompetens, och låt-gå mentalitet. Vi har mött människor som genom samhällets försorg och underlåtenhet hamnat i livslånga utanförskap när det gällt utbildning, arbetsmarknad, sociala och medicinska handikapp, drogberoende och kriminalitet. I våra reflektioner gör vi inte anspråk på vetenskaplig evidens när det gäller samband, orsak och verkan. Men har man som litet barn placerats i fosterhem där fosterföräldrar utan insyn kunnat misshandla, våldta och förnedra det barn de haft samhällets uppdrag att vårda framstår ett liv i psykologisk social och ekonomisk misär som en högst rimlig konsekvens.  Många av de människor vi har mött har visat en imponerande förmåga till överlevnad, mot alla odds. Vi har mött människor som trots usla förutsättningar för ett självständigt och värdigt liv, ändå haft kraften att uppfostra egna barn, på egen hand utbilda sig vidare, upprätthålla relationer, sysselsättning och arbete utan att tappa fotfästet.”

Så långt utredningen som visar på att vad de vanvårdade vittnat om är ställt utom allt tvivel. En motion ifrån folkpartiet i riksdagen skrivs följande om att riksdagen måste:  (http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=410&dokid=GW02So531 ) ge signaler till regeringen om att skyndsamt ta fram ett förslag till kompensationsmodell för de drabbade. Man skriver även om att Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening om att vad som anförs i motionen om att staten bör ge sin oförbehållsamma ursäkt till de medmänniskor som samhälls vårdades under uppväxten och då drabbats av samhällets bristande tillsyn.

Vad har då hänt? Inte mer än att ansvarig minister mest talar om samma där inget konkret har beslutats eller heller om vad man borde göra. Vad Maria Larsson mest uttalat sig om i frågan är att utredningen måste vara klar innan man tar ställning.

Detta här vad jag skriver om är ett trauma för många som idag ser hur den borgerliga regeringen handlägger frågan. Intressant kommer det att bli då utredningen nu lägger ut sin andra delrapport. Frågan är om man denna gång kommer att ge utrymme för vad folkpartiets motion här förslår. Tydligt kan man ändå konstatera att den borgerliga regeringen kommer med en hel del förslag som inte blir mer än förslag. Trist är det om inget händer även denna gång. Garantin måste bli en ny regering. En socialdemokratisk regering som även tillsatte utredningen borde och måste dra ärendet till slutet. Får vi åter en borgerlig regering lär väl aldrig detta avslutas. Facit fram till idag är en bubbla. Någon måste sticka hål på denna bubbla. Hoppas gör jag att det blir socialdemokraterna som gör det…

Välkommen till vanvårdsbloggen…

Lägger nu in här en egen blogg där jag frekvent kommer att lägga in allt som händer då det gäller den sk vanvården.  Här kommer jag att kommentera vanvårdsutredningen ur de perspektiv jag själv har och som många med mig föredrar. Tillsammans med objektivitet och värdighet kommer jag att här i bloggen visa emot vad som idag är där både föreningar och privata hemsidor ger de vanvårdade ett ansikte som är både ovärdigt och kränkande mot både makthavare och dem själva.

Vanvårds frågan borde drivas på annat sätt än vad som de främst pådrivande ger sig in i där de idag kränker och nedvärderar de som inte säger vad de själva vill höra. Att däremot hålla dialog med samhället för att få till stånd ett värdigt skadestånd tillsammans med förändringar i dagens vård borde och måste vara den enda vägen till försoning mot vad som varit och vad som är idag.

Mycket har jag kritiserat föreningen Stulen Barndom Stulen Barndom som endast verkar för orimliga skadestånd där de inte tillför den sociala barn och ungdomsvården något överhuvudtaget mera än att de ständigt gnäller om det mesta. Tillsammans med några föreningar till bedriver man frågan om vanvården på ett sätt som slår mot dem själva där de som jag ser det förnedrar hela kollektivet.

En utbrytargrupp ur föreningen Stulen Barndom startade en ny förening där man döpte sig själva till Vanvårdad och bortglömd. Allt visar på hur man värderar sig själva där man glömmer bort alternativet mot omhändertagandet. Läs här under om hur illa det är ur min synvinkel .

Jag kommer här på denna sida att kommentera deras sätt att driva vanvårdsfrågan. Idag finns det ett antal etablerade föreningar som de mest aktiva driver för sin egen skull där de utnyttjar de vanvårdade på ett affärsdrivande sätt som inger betänkligheter. Någon verksamhet mot samhällets nytta kan man inte skåda. Mest verkar de för egen vinnings skull där föreningen har blivit ett verktyg i att tjäna pengar till dem själva.

Under många år har jag drivit frågan om Upprättelse för den barndom jag erbjöds på ett så kallat Åländskt barnhem. Ett barnhem som mest var ett arbetskollektiv ovärdigt för ett barn att växa upp där både kärlek och empati saknades vilket jag även dokumenterat i tre romaner där jag idag skriver på en fjärde bok som avslut på hur mitt liv blev efter att blivit kränkt och nedvärderad utav vuxenvärden därför att mina föräldrar inte tog hand om mig som föräldrar ska och borde göra.

Min egen uppväxt var ovärdig. Den vill jag belysa och gör det genom ett samhällsengagemang som inger respekt där jag gjort upp med mig själv där jag inte heller dömer någon men visar på ovärdigheten. Alla som varit vanvården borde de samlas och göra upp med sig själva vilket de flesta inte har gjort där de fortfarande lever i ett trauma som går ut på att nedvärdera och kränka även sig själva inom kollektivet.

På denna sida kommer jag att visa på ovärdigheten som visar på att den verksamhet som bedrivs idag ifrån de vanvårdad slår mot dem själva. Man kan aldrig lösa ett problem om man själv finns inne i problemet. Själv har jag gjort upp med mitt förflutna på många sätt. Idag lider jag inte utav min barndom. Vad jag vill verka för är att vad jag fick uppleva ska  inte någon behöva göra. Därutöver finns mitt engagemang. Här finns min egen vanvårdsdebatt som skiljer sig ifrån dem jag kritiserar väsentligt och som jag frekvent kommer att kritisera så länge de visar vad de visar som jag själv inte kan förlika mig med.

Här under finns ett inlägg om hur jag ser på vad som hänt då det gäller föreningsverksamheten om vanvården.

Till alla er som känner sig lurade. Ni har er själva att skylla…

Med anledning utav att jag sagt jag till att medverka i Samhällets Styvbarn finns mitt svar till valberedningen här.

Mitt svar till Samhällets Styvbarns valberedning ang ordf eller inte…